Veckans Ljud 27/2003
När uppdateringsångesten nästan hunnit koagulera till en skyddande men fortfarande klådsam sårskorpa kommer så ett brev från bror neddimpandes i min POP-låda. Kärleksbudskap är något vi på Ljud.org knappast ställer oss främmande inför, men detta var ändå en trestegsnöt i gjuten Poirot-klass. Efter bekantskapande med och konvertering av ett för mig helt nytt ljudformat var det dags att lyssna.
Efter ytterligare korrespondens framkommer det att melodin vi hör är “I love you, you love me”, känd från den tecknade tv-serien om Barney. Egentligen ett relativt okomplicerat stycke musik, med ett budskap till synes nästan helt utan problematisering eller fördjupning:
I love you
You love me
We’re a happy family
With a great big hug
And a kiss from me to you
Won’t you say you love me too?
I love you
You love me
We’re best friends
Like friends should be
With a great big hug
And a kiss from me to you
Won’t you say you love me too?
Men här en version som reducerats ned, kapats av och mejslats ut till en närmast webernsk stramhet. Efter tredje andra textraden kommer en serie staccatotoner som upplöses i ett flammande ljusårslångt vacuum. Vi lämnas för några oändliga sekunder i en gigahertzpendel mellan hopp och förtvivlan när äntligen, äntligen en obekymrad staccatofras, närmast gäckande i sitt självklara accelerando, binder ihop tiden inför den triumferande finalen. En final som inte undviker frågetecknet i den avslutande frasen: Won’t you say you love me too?