Fildelning och öppen musik

Det råder just nu en fet debatt om kriminalisering av fildelning. Enligt ett lagförslag skall kopiering av “olagligt material” för eget bruk samt “medverka[n] till sådan kopiering” efter årsskiftet vara olagligt. En sammanfattning av förslaget finns här. Debatten som har följt detta förslag har varit intensiv och svåröverblickbar, men denna sökning på gnuheter borde vara en ingång.

Det jobbiga med de fildelningsprogram som poppat upp på sistone är att det är ett så oerhört effektivt och genomtrevligt sätt att ta till sig ny musik. Efter en snabb koll på min hårddisk kommer jag upp till 50 artister som jag aldrig skulle ha hittat fram till om jag inte hade tillgång till de informationstjänster och p2p-applikationer som jag har. Problemet är att det som i siffror och diagram ser ut som en gigantisk smash-and-grab mot musikindustrin också fungerar som en spelhall med ständiga upplevelsejackpots; en kokande gryta med den fetaste salsa du kan tänka dig.

Man skulle kanske kunna se det som en slags civil olydnad. En käftsmäll på musikindustrin och en uppmanande spark i baken på artisterna. Det vi ser är att de stora artisterna på de stora bolagen säljer mindre skivor. Framför allt singelförsäljningen har minskat, men albumformatet är också hotat, då man kan välja att ladda ned bara de låtar som man tycker är bra. De betaltjänster som har kommit upp, där man betalar en tia för varje låt, fungerar också på detta sätt. Följden blir, förutom att vinsten på albumförsäljningen minskar, att helhetskänslan i ett album riskerar att försvinna, något som vissa mainstreamartister har uttryckt sitt ogillande inför. Men det finns en annan sida av saken: vissa p2p-program möjliggör nedladdning av hela album: ett ymnighetshorn av timslånga upplevelser i en mängd som man skulle behöva vara rikemansbarn för att kunna uppleva. Utan att närmare gå in på etiken i att ta del av piratkopierad musik: På samma gång som tekniken riskerar att utarma albumets betydelse, och skapa ett än mer singelhitorienterat musikklimat, finns också en möjlighet till musikupplevelser man annars aldrig skulle få.

De senaste årens tekniska utveckling har således skapat ett oerhört effektivt distributionsnät som de flesta stora bolag har ägnat många timmars huvudvärk åt att försöka rasera. Försök har gjorts att lansera lagliga alternativ till musikdistribution, men dessa har hittills inte fått någon större genomslagskraft. Debatten har präglats av en syn på musik som en produkt, och hur man skall komma till rätta med den inkomstminskning som den nya tekniken sägs ha medfört.

Väldigt lite har sagts om hur man skall kunna använda tekniken för att berika kulturlivet och få människor att upptäcka musik som de aldrig annars skulle få tag på. Det har talats tyst om alla de musikintresserade människor som trots att de sitter med en 10Mbps-uppkoppling faktiskt väljer att köpa skivor och t-tröjor av, gå på konserter med och skriva fan-mail till de artister som de tycker har något att säga. Debatten verkar ha förutsatt att att alla människor är lika giriga som Sony Music.

Det må vara ett försök från min sida att rättfärdiga mitt eget handlande, men jag tror inte att möjligheten att ladda ned musik gratis kommer att hindra artisten från att leva på sitt musikskapande, utan tvärtom att den kommer att vara en förutsättning för att göra sin röst hörd. För den som exempelvis vill skapa i en så pass marginaliserad genre som “improvisationsmusik”, där skivproduktionen sällan går runt utan statligt stöd, borde det vara uppenbart: Möjligheten att distribuera musiken till hela världen, till en bråkdel av kostnaden för att serva halva Svealands skivbutiker med cd-plattor, fungerar snarare som ett hypereffektivt marknadsföringsredskap än en orsak till personlig konkurs.

För andra genrer, vars artister i högre grad fått sin inkomst från skivförsäljning, kanske det tar emot mer att till synes överge kampen för ekonomisk kompensation till förmån för att vem som helst skall kunna ta del av deras skapelser kostnadsfritt. Men oavsett hur mycket ens möjlighet att betala hyran beror på hur mycket skivor man har sålt tror jag att man kan vinna väldigt mycket på att söka alternativ till skivbolagens traditionella sätt att marknadsföra musik. Det handlar om att bygga upp en trogen lyssnarskara, som faktiskt vill se sin favoritartist överleva morgondagen för att fortsätta kunna välsigna omvärlden med sin musik.

Det må låta som en utopi, en berättelse om kärlek och lummiga skogsdungar i tjugohundratalet, men faktum är att många programvarutillverkare har valt att göra på detta sätt. Denna sida är konstruerad med hjälp av Movable Type, ett verktyg som är gratis för personligt och okommersiellt bruk. Intäkterna kommer ifrån frivilliga (men rekommenderade) donationer och de licenser som är nödvändiga för att använda programmet i kommersiella sammanhang. Företaget bakom MT, Six Apart, har dessutom nyligen lanserat en ny tjänst, TypePad, en webbaserad betaltjänst baserad på Movable Type. TypePad är riktad till människor som vill starta en weblog, men saknar kunskap eller ork att hitta en lämplig webserver samt installera och underhålla Movable Type. TypePad är, kort sagt, lika med upphottad version av MT + webhotell + support.

Alltså: De har valt att släppa programvaran fri (inte bara ekonomiskt, utan också i och med att de har tillåtit modifiering av programvaran i form av plugins - en möjlighet att implementera funktioner som programmet saknar, och frihet att dela dessa med andra användare). Genom att satsa på att få en relation med användarna av programvaran, och att skapa en gemenskap mellan dessa, har man lagt en grund för att folk faktiskt vill bidra ekonomiskt till fortsatt utveckling av programvaran. Dessutom tar man betalt för tilläggstjänster: kommersiell användning, installation etc.

Varför skulle inte detta gå att överföra till ett musikaliskt sammanhang? Musik som är gratis för personligt och okommersiellt bruk, men som kräver licens för att användas i kommersiella sammanhang. Musik skapad av artister i öppen dialog med sin publik, för att få en relation som leder till att artisten genom donationer överlever morgondagens frukost. Samt - musikens själva essens - mötet med publiken i konsertsituationer - blir också en viktig inkomstkälla för musikern. Följden blir att samma musik får olika funktion och ekonomiskt värde beroende på vilket omslagspapper den har. Jag är inte företagsekonomiskt skolad och detta må vara en kärlek2000-dröm, men jag ser inte varför det inte skulle fungera.

Svaren på hur man egentligen skall kunna skydda den öppna musiken från de onda grå männen samt de konkreta räkneexempel som bevisar att ovanstående optimistiska resonemang faktiskt fungerar får vänta till en annan gång. Jag lämnar detta nu, med en länk till Opsound.

Opsound is an experimental record label. It is a kind of laboratory for looking at how artists can release music in a manner synergistic with the internet’s capacity to encourage communication and sharing. Opsound explores the possibilities of developing a gift economy among musicians, borrowing from the model of the open source software community.

Uppdatering: Marc Anthony Thompson, även känd som Chocolate Genius lättar sitt hjärta i en intervju från förra året:

Most of the folks worried about piracy are too old to get it. You can’t apply lame capitalist tools to the way that information and entertainment are going to be shared tomorrow. You’ll get left behind like a bad haircut.

Amen.

Postat av Johannes 24:e juni 2003 kl 13:52