Vad skulle John ha sagt?
DJ Danger Mouse har (kanske som bekant) mixat ihop The Beatles vita skiva med Jay-Z’s svarta. Han kallar skapelsen The Grey Album. Skivan har, inte helt oväntat, fått EMI, skivbolaget som äger rättigheterna till The Beatles inspelning, att se rött. Boingboing rapporterar om Grey Tuesday, en kampanj där så många webbsajter som möjligt skall husera skivan under tisdagen som kommer, den 24:e februari. Ljud.org skulle gladeligen gjort så, om civilkuraget varit större och inte årsavgiften till webhotellet betalats så nyligen. Så jag vill bara sälla mig till den växande skara av anhängare till den grå skivan genom några enkla konstateranden.
Hypen är inte oförtjänt. Skivan är ju bra. Det är en märklig känsla att lyssna på musik uppbyggd av komponenter som aldrig var tänkta att sättas ihop, och som trots detta sammankittas till en oväntat solid ljudkaka. Detta är dock min subjektiva upplevelse. Men:
Det är konstigt att EMI inte fattar vilken gratisreklam The Grey Album skulle kunna vara. Iochförsig - de kanske gör det, och väljer att öka hypen med en schysst Cease and Desist-order, men det de vinner på detta förlorar de antagligen i att spä på sitt (som ett av de fem stora skivbolagen) redan förhållandevis dåliga rykte. Tänk vilken sensation om EMI hade lyssnat på skivan, läst de positiva recensioner den har fått, och konstaterat att de faktiskt skulle tjäna på att ge projektet sin välsignelse. Jag förstår på sätt och vis varför de väljer att agera som de gör - det står ju så i lagen - men jag får inte riktigt lagen att gå ihop.
Hur kan någon annan än de människor som faktiskt producerat de ljud som här återanvänds ha något att säga till om? EMI kan väl inte ha några åsikter om det konstnärliga innehållet i The Grey Album? Och om det bara är pengar det handlar om: Hur kan EMI förlora på att det ljudmaterial de “äger” blir remixat?
Som DJ Danger Mouse själv säger: “If Jay-Z heard it and said, ‘This sucks, dude,’ then I’d be like, ‘OK, everyone please send me back their copies.’” Borde det inte vara detta som betyder något?
Det här är bara tankeexperiment, romantiskt dagdrömmeri och käll-lös autoessä. Men jag är bara så glad över att kunna lägga till ytterligare tolv Beatlestolkningar till det relativa fåtal som faktiskt hyllar originalen. Inom bildkonsten kan man skilja på parafras och plagiat. I musikbranschen verkar det vara svårare. Det verkar som att valet mellan trött panflöjtsversion och progressiv cutup avgörs av vem som levererar den fetaste checken.
Postat av Johannes 22:e februari 2004 kl 20:25