jag har hört en grym binaural inspelning från en frisersalong. man fick verkligen känslan av att bli klippt…

Fantastiskt.

Jag vet en fransman som dokumenterat allt han gjort det senaste 20 åren. Han jobbar inte längte, han bara dokumenterar. Hans arkiv tar all tid och det är galet stort. Problemet blir ju att om man dokumenterar sitt liv, och det bara går ut på att dokumentera, vad dokumenterar man då egentligen?

Det blir lite som att filma in i samma tvruta. Eller något. Men, så länge man inte blandar in några kvalitetsaspekter i begreppet “liv” så blir det ju onekligen ens liv som dokumenteras. Sedan att man får känna en släng av meta-feedback då och då friskar ju bara upp. Eller?

Visst är det så, men vem är det man dokumenterar för? Är det för sig själv eller någon annan? Jag tror att arkiven finns till för någon annan än arkivarien. Fransosen vill väl att någon i framtiden ska förvalta hans arkiv “över ett vanligt liv”. Det är iof ett intressant projekt att göra en fysisk getsaltning av en icke-fysisk process. Dokumentationen av dokumenatíonen kanske säger mer om personen i fråga än något annat. Fast fan vet om det är så intressant att ta del av….

Nä, och sedan kan man ju ifrågasätta om det verkligen är ett “vanligt” liv han dokumenterar. Det första man måste skriva under på när man börjar dokumentera något är väl att själva dokumentationen oundvikligen kommer att påverka det som dokumenteras. Om man inte har ett sjukt starkt teleobjektiv.