Hur? #1: Hur bygger man hus av spandex?

Jag kommer i denna text försöka starta en diskussion om vilka grundläggande värderingar vi bör diskutera och enas eller inte enas om för att vi skall kunna fortsätta vara vänner parallellt med detta projekt.
Målet med alla organisationer borde vara att ha en så pass flexibel och elastisk organisation som möjligt. Jag har funderat en del på hur var och en skall kunna känna största möjliga frihet i förhållandet till kollektivet/organisationen/föreningen/klubben/nätverket, och hur den/det skall kunna bli och vara det var och en vill att den/det skall vara.

Till att börja med skulle jag vilja definiera två termer som kommer att användas i denna diskussion.

Ljud.org är namnet på denna webbplats, och också möjligtvis namnet på kollektivet/organisationen/föreningen/klubben/nätverket som just nu består av i runda tal tre band med sammanlagt nio medlemmar. Förlåt om jag glömt någon. Jag vet inte om ljud.org är ett bra namn för allt vi kommer att syssla med, och jag skulle kanske gärna se andra namn på andra aktiviteter vi kommer att dra igång. Tills vidare.

Nätverk är det ord jag tänkt att använda i denna diskussion för att hänvisa till kollektivet/organisationen/föreningen/klubben/nätverket som kanske kallas ljud.org. Detta för att slippa skriva ovanstående harang varenda gång jag skall referera till… nätverket. Jag, personligen, tycker inte riktigt om begreppet, då det klingar väldigt 1990 i mina öron, men det fungerar för ändamålet. Problemet med namn är att de rutar in och ger förväntningar, och nätverk är antagligen det ord av ovanstående som är mest abstrakt och odefinierat, vilket är bra, än så länge.

När man bestämmer sig för att gå gemensamma vägar, oavsett det gäller kärleksförhållanden, affärsrelationer eller en gemensam taxiresa, kommer så gott som alltid stunder av tvekan över om man verkligen gjort rätt. Detta grundar sig antagligen i en rädsla för att mina förväntningar och min bild av vad gemensamheten är kommer att skilja sig från min partners, kompanjons eller taxisplittares bild. Denna rädsla är givetvis befogad, eftersom ingen människas syn på omvärldens är någon annans lik.

Hur skall man då göra för att allt skall bli så bra som möjligt? Man har här två möjligheter: Alternativ ett är att bara binda sig med folk som man vet tycker likadant som en själv. Detta alternativ är både svårt och kvävande. Alternativ två är att måla upp förutsättningar kring samarbetet eller förhållandet som rymmer alternativ. Man skapar en fet parkeringsplats utifallatt det skulle komma att byggas ett fett köpcentrum intill. En fet parkeringsplats, med plats för båda feta trailers, Puch Dakotas, BMX’s, Messerschmitts och you name it.

Vi skulle, nu när detta är bevisat, kunna välja att bara ta fram vår signalgula ångvält och jämna, men riktigt så enkelt är det inte. Hur stor skall parkeringsplatsen vara? Skall den verkligen rymma alla möjliga fordon? Tänk om det kommer fyra tjocka monstertrucks och bara stockar igen? Skall vi inte ha några små träd och buskar, eller kanske plats för ett par fräscha veteranisar i hörnet där borta? Om vi mörsar ner ett kvarter till när vi ändå är igång, hur skall vi fylla ut så länge?

Min poäng kommer här: Vi skulle kunna välja att säga: här har vi ett hektar asfalt. Nu leker vi. Men, som varje god improvisatör och lekplatsunge vet; ett hektar tom asfalt är skittråkigt. Vi måste smycka ut, feta till, och begränsa. Vi måste bestämma vad som skall bestämmas, och vad som inte skall bestämmas.

Tillbaka till det fiktiva förhållandet. För att inte bli besviken eller inlåst, väljer jag att vara så öppen som möjligt inför vad det får bli och vart det tar vägen. Tre månader senare har jag läst fyrahundratusen indianböcker och hon har massgift sig i världens största nakenfallskärmsformation. Vad var det vi ville med detta? frågar jag henne.

Någonstans däremellan, 13 km från grå asfalt och 8 km från desperat nakenfallskärmshoppning, skall vi smälla upp vårt vindskydd av ord och toner.

Jag har visat den här sidan för en del människor, och har alltid haft svårigheter att försöka förklara vad den går ut på, och vilka häftiga features den har. Problemet är detta: Den har inte några features. Inte i egentlig mening. Den är en balkonglåda och lite frön. Tråkigt.

Så vill jag att nätverkets struktur skall vara. Utled på påtvingad och tvångsmässig konsumtion vill jag verka för ofullständighet och tvetydighet. Problemet med ofullständighet och tvetydighet är dock att den kan framstå som elitistisk och avståndstagande:

Vi är avantgardet, som har hela sanningen, som leker med den som vi vill, så därför tar vi den den och den pusselbiten och titta, det föreställer ett österrikiskt alplandskap men det är det bara de som har köpt hela pusslet (limited edition 750 ex) som fattar.

Men, jag känner det så här: jag har alltid tyckt bäst om det trasiga. Det är en kliché, men det får vara så. Värnandet om det trasiga och ofullständiga är alls inget försök att vända sig bort ifrån så många människor som möjligt. Det är snarare ett ständigt återkommande manifest: Vi vet inte någonting. Vi har inga svar. Ok? Vi behöver inte fler människor som berättar för andra människor vad som är sant.

I ljuset av detta kan man ju inte beskylla oss för att vara elitistiska och avståndstagande. Inte för att budskapet är svårt att ta till sig eller tvetydigt. Det är ju raka motsatsen till elitism: Gör din egen kaka. Här är mjöl och sånt. eller Är det svårt att förstå? Skönt. Då slipper du i alla fall bli sondmatad med nåt smält mjukglass-pseudobudskap.

Allt detta, alla tankar kring hur man vill verka med sin musik och allt annat man sysslar med under dygnets vaknare timmar, måste utan tvivel återspeglas i vad man gör och hur man gör det. Nätverket ljud.org är inget undantag. Organisationen (ett samlingsnamn för hur vi behandlar varandra och våra idéer) måste återspegla vår syn på allt. Ovanstående resonemang, beviset för att tvetydighet rules, måste bakas in i nätverkets infrastruktur. Det måste alltid finnas en nödutgång, ett alternativt sätt att göra saker på.

Vilket osökt kanske leder oss in på vår parkeringsplats. Ett hektar asfalt. Go nuts, gör vad du vill. Eller? Självklart inte. Tvetydighetens essens är polaritet. Eller, om man så vill, “eller” kräver ett “antingen” för att ha någon funktion. Ofullständigheten kräver en idé om en Fullständighet för att kännas ofullständig. För att nätverkets organisation skall kunna signalera tvetydighet och ofullständighet, måste vi först bestämma vad nätverket skulle kunna vara. Detta är en slutsats: Vi borde sätta upp ett par tre tio mål: vad nätverket skulle kunna vara. Utefter dessa skall vi arbeta.

Slutligen, för att svara på frågan i rubriken: det går naturligtvis inte att bygga hus av spandex. Man kan för all del skriva ned vad man tycker är viktiga funktioner hos ett hus, och sedan försöka forma det för att tillmötesgå dessa önskningar i så stor utsträckning som möjligt. Balkong kan du ju glömma med en gång, men det kommer åtminstone ha en förbannat elastisk struktur.

Postat av Johannes 18:e maj 2003 kl 17:33