Ingmar Bergman, inspirationen och jag

Precis som Johannes skriver innebär konstnärskapet ett ständigt sökande efter “inspiration”. Jag vill dessutom tillägga att det alltid är lätt att skylla på bristen av det samma om man misslyckas i sitt skapande.

Vi som spelar jazz envisas med att använda modeordet “feeling” för att beskriva känslan då inspirationen infunnit sig. När det svänger och musiken följer oss dit vi vill har vi “feeling” och vi blir inspirerade till stordåd. Ofta säger vi oss dock sakna “feeling” och då verkar vi stå inför en olöslig situation - “ledsen grabbar, jag har ingen feeling idag…”. Utan “feeling” och inspiration blir vi hjälplösa och oförmögna att få musiken att ljuda så som vi önskar.

Finns det då någon lösning på detta problem eller ska vi bara ge upp de dagar då inspirationen inte finns där? Jag tror att det är fråga om att bestämma sig. Bestämma sig för att när man spelar så ser man fanimej till att ha “feeling”. Från första till sista ton. Med risk för att använda en kliché menar jag att man måste tro på sig själv och alltid göra sitt bästa. Gör man det så når man “det upphöjda tillståndet”, vad det nu är, tids nog.

“Inspiration kommer ur det enträgna arbetet” lär någon ha sagt. Regissören Ingmar Bergman går ett steg längre i detta tänkvärda resonemang:

“Jag tror inte på inspiration, den är en ingivelse, en dröm, en lek och inte något verkligt. För att lyckas gäller punktlighet och flit.”

Postat av Kalle 5:e november 2003 kl 01:37