Jules Sylvain och Inspirationen

Frågan om när, om och hur man uppnår det upphöjda tillstånd som kallas inspiration - en del av skapandet som närmast påminner om det hysteriska plingplongandet från himmelsblå bonusbanor i Super Mario Bros - är något som gäckat utövare av de sköna konsterna i alla tider. Hur beter man sig för att befinna sig på ständig god fot med sina muser, att aldrig tappa fart, att somna i trygg förvissning om att i morgon ännu en schlager?

Jules Sylvain berättar på skivan Med en enkel Tulipan/Jules Sylvain 100 år om hans snudd på bananskalsmässiga relation till Euterpe:

Ja, ibland kan det vara på det viset att man säger nånting själv i hastigheten till någon människa, och nästan snubblar på sig själv och tänker: “Oh, herregud, det här var ju en utmärkt textidé”. Det hände mig faktiskt på landet en gång. Vi hade då en flicka till hjälp i köket, som hette Ann-Marie. Och isskåpet hade vi i en visthusbod - det låter lantligt och fint det här - över gården. Och där hade vi då på sommaren diverse matvaror, i ett isskåp. Men isskåpet var låst och det var bara Ann-Marie som visste var den där nyckeln hängde. Så jag går förbi köksfönstret och säger: “Ann-Marie, säg får jag låna nyckeln?” Och i samma ögonblick som jag hade sagt det där så kom jag ju på att: “Jamen, det där kanske faktiskt är en refrängidé”. Och det blev också en refrängidé.

Men det var inte alltid så enkelt. I början av Jules Sylvains karriär, närmare bestämt år 1925, stod Sylvain som kompositör vid en revy på Folkets Hus:

… Omständigheterna var ganska trista för att vi repeterade och repeterade, och Karl Evert var den som hade skrivit sångtexterna till revyn, och jag hade skrivit en hel del musik. Men den dåvarande chefen där på folkets hus tyckte att det fattades en riktigt gedigen… bra huvudschlager. Ja, vi var ju lite ledsna naturligtvis, både Karl Evert och jag, för vi tyckte ju att vi hade gjort många bra visor, men som sagt var, den där riktiga schlagern, den fanns inte. Och lite molokna efter repetitionen gick vi ut, stannade på Norra Bantorget, Karl Evert skulle ta sin spårvagn åt sitt håll och jag skulle ta min spårvagn åt mitt håll. och så frågar Karl Evert, så där i förbigående: “Hör du du, var bor du, bor du fortfarande, bor du hos din mamma?”

Ja, jag tittade på Karl Evert ett ögonblick och så sa jag: “Vet du vad du sade nu?” “Nä, vad sade jag då?” “Jo du sade, bor du hemma hos din mamma? Begriper du inte en sådan väldigt bra schlageridé det är?”

Ja, jag tog inte min spårvagn, utan jag följde med Karl Evert hem. Och det blev revyns schlager.

Det är en märklig bild man får av att lyssna på Jules Sylvains berättelser. I detta format - femtiosekundersanekdoter mellan uppradade hits - blir fröet till slutresultatet själva poängen. Och vilka poänger sedan. Det förefaller ligga i varje god konstnärs natur att bejaka de till synes meningslösa detaljerna i sin omvärld: det må vara burkar med tomatsoppa eller en schlagerförpackad vädjan om att nå en människas innersta:

Får jag låna nyckeln, Ann-Marie
Till ditt hjärtas lilla lönndörr
Alla blickar som du mig har sänt
Dom har bestämt
Ställt den på glänt
För jag har alltid dyrkat dig
Nu kan du dyrka upp för mig
Till lägenheten
Och hemligheten
Som leder till min hjärtedörr

Postat av Johannes 28:e oktober 2003 kl 20:24