Author: Johannes

Via Boing Boing:

Enligt denna artikel (registrering eller bugmenot nödvändig), så håller David Lee Roth, före detta sångare i Van Halen, på att byta jobb. Han tränar för att bli ambulansman, och förra veckan räddade han livet på en kvinna i Bronx, som hade fått en hjärtattack.

Linda Reissman, Roths handledare, säger att You would never know you were dealing with a rock-‘n’-roll guy. His commitment really is touching. He wants to help people.

Hurra för David Lee. Ett gott exempel för alla fd rockstjärnor som börjar närma sig de 50. När längtan blir för stor efter den tid som aldrig kommer tillbaka, när skivbolagets propsande efter greatest hits+2 nya blir för stora, kontakta närmaste akutklinik. Jag vet. Vi börjar med en snabbkurs i Kiruna för Joey och grabbarna så kan vi lösa både den och BB-krisen i en smäll.

Jag vet inte om det är baksmällan eller en psychosis deluxe, men jag låg precis och lyssnade på Stina Nordenstams senaste skiva och tänkte att ingen annan musik kommer inifrån huvudet på samma sätt som hennes. Ja, inifrån mitt eget huvud alltså. Musik kommer för det mesta utifrån – den utgör ett rum som man kan välja att kliva in i om man hittar dörren. Men Stinas musik känns snarare som en luftbubbla i huvudet, en orkester estraderandes i magen, ett samvete på högeraxeln, jag vet inte. Jag tror det är baksmällan. Men:

ÿven om tankar tänkta i sinnesslött tillstånd, kände jag att det här kanske är anledningen till att det känns så märkligt att lyssna på Stina Nordenstam i sällskap. Ja, med andra alltså. Det vore lite som att sitta i ett rum med tre goda vänner (kanske spelandes bridge, vad vet jag) och få sina tankar projicerade med videokanon på väggen bakom. I technicolorskimmer. Som att som viktoriansk aristokrat kastas in i en finsk rökbastu. (…) [fyll på med dina egna träffsäkra metaforer].

Så tänkte jag att det borde ju finnas fler. Annan musik som är svårlyssnad i grupp. Och det gör det ju. Jag lyssnar sällan på Slayer, Schnittke eller Gunnar Fjeldseth Band i sällskap. Men det är ju för det mesta av rent praktiska orsaker. Man kan ju inte räkna med att alla ens vänner (som förövrigt kan vara fullständigt sunda i huvudet) diggar och trivs till norsk styrdansmusik. Men det här är nog någonting annat. Privat musik, som saknar en dimension så länge man inte får ha den för sig själv.

Kanske för att ge den ett större värde än de tvåhundra SEK man från början betalat. En skiva tryckt i tiotusen exemplar köpt på Rocks av en välfriserad idiot till expedit måste kanske behandlas med viss vördnad och omges med vissa ceremonier för att vinna relikstatus, precis som det massproducerade John Paul II-porträttet på hedersplatsen i vardagsrummet.

Kanske för att undvika hajpen. Ett sätt att ge Massan fuckfingret samtidigt som man nallar av deras feta gräddtårta.

Eller kanske för att Stinas musik estraderar från inifrån magen, och att lyssna på den inför kollegor och mostrar vore ungefär lika utlämnande som att ta av sig sitt skinn och dansa runt i sina ben.

Herbie Hancock i intervju från 2002 publicerad på allaboutjazz.com:

AAJ: You’re touring at the end of this year with just an acoustic quartet. The music from the smaller group may be not as intense as the Directions in Music band?

HH: We’ll see how it evolves. We’re still kind of getting used to each other. But I’m not so focused on intensity from that kind of testosterone level that a lot of jazz is on. I think there’s been not only enough, but too much of that. It gets boring when you look out at the audience and you see that 90 percent of the people out there are males. It makes you wonder what’s happening, what’s missing. (… )

AAJ: It’s becoming a pissing contest all the time.