Musik för öde ö

I en fin Intervju med John Oswald publicerad i numera avsomnade Est Magazine hittar jag följande konversation. På frågan när Oswald började med Mystery Tapes, en samling oidentifierbara och svårklassificerade inspelningar, svarar han:

“Who says I started Mystery Tapes?”

I tried again. How did Mystery Tapes start?

“I have no idea. When you start asking questions about Mystery Tapes, I’m bound to be as obfuscating as possible. You can ask questions …”

I asked him how the Tapes evolved.

“The interesting thing about Mystery Tapes is the opposite of what’s interesting about Plunderphonics. We’re not quoting recognisable sources so much as presenting stuff without any information about what the performers look like or whether they’re dead or alive, or where they’re from. You get what I’ve always thought of as a desert island music listening experience. I think I have to explain that term. You know you always had this thing about the ten discs you’ll take to a desert island. I couldn’t get a handle on that, but it seemed like everybody was always talking about going to desert islands and listening to music. If I eventually end up on a desert island, what kind of music listening experience do I want to have? OK, I’ll take some records, but I don’t want to take records that I know, and I don’t want to be stuck with ten records for the rest of my life. What I would like is to have some sort of subscription service where somebody would send me records that would have the labels blanked out and be in blank covers. So, I would listen to them and I wouldn’t have all this subtext going on all the time, about people saying these guys are great and these guys aren’t, or these are guys, and these are women, all that stuff would be gone.

För den som vill läsa mer om Mystery Tapes, finns text och länk till mp3-arkivUbuweb.

Det lilla problemet är väl att Mystery Tapes, hur mycket mr Oswald än vill förneka det, har en tydlig avsändare. Undertexten är en ganska tydlig känsla av förvirring: på Oswalds hemsida, i underavdelningen Mystery Lab kan man läsa att

Founded in the early XXXX as a manufacturing and distribution arm for the seminal and severe… Mystery Laboratory, in various guises to enhance widespread public confusion, quickly expanded its research and influence with a further series of carefully crafted forays…

En annan svårighet har också varit att själva distributionen färgar av sig på musiken – för att få tag på musik har man behövt affärer, bibliotek, förpackningar och/eller goda vänner – alla budbärare som vare sig de vill det eller inte påverkar ens bild av musiken. Mystery Lab har en radikal lösning:

Now, although this process is not yet finished, we have decided to celebrate the 20th anniversary of the Mystery Tapes International! (dating from the reversible reel copies of BurrOughs) mail order distribution service in an unusual way by making it even more difficult to get these tapes. In the past it has been our policy to insure that the information about the tapes was obscure, while the process of ordering & obtaining tapes was to be easy & pleasant. No more. For the forthcoming period (of undisclosed duration) we will not tell you how to get MysteryTapes.

Det är möjligt att man behöver vara ovetande om en musiks existens för att befria den från sitt sammanhang. Men jag tror sidor som den här också gör ett bra jobb: ändlösa länksamlingar till sidor med ljudinnehåll (mycket, får man utgå ifrån, till skivbolagens förtret). Kombinera det med ett snajdigt wget-skript (kanske kombinerat med mv och id3convert för att döpa om dem till oigenkännlighet) och du får hem musik (nästan) helt utan sammanhang. Visserligen kommer du kanske känna igen en del melodier, men de kan ju raderas med en enkel knapptryckning.

Men egentligen behöver man kanske göra musik från grunden för att inte riskera att någon kalenderbitare till skivsamlare råkar identifiera studiotrummisen på något spår och på så vis gå miste om hela poängen. Kanske behöver man uppfinna några nya instrument. Det är klart, man kunde kanske göra något elektroniskt, men hela elektronikgrejen verkar vara så kontextladdad att det skulle inte dröja många minuter innan någon identifierar någon kaosalgoritm och börjar prata om huruvida Xenakis var den stora matematiker han ville göra gällande. Och det är klart, skulle man bygga några nya instrument (helt revolutionerande skapelser) som skapade soundtracket till när man efter tjugo års lyckligt äktenskap plötsligt blir dumpad och avkastad mitt i Nevadaöknen kan man nog anta att de har spelat ut sin roll som kontextlösa musikbudbärare.

Så, som Oswald pratar om, en prenumeration på okända ljud vore väl den enda lösningen. Fyll i ett tjugosidorsformulär, en utförlig profil som går igenom all musik du någon gång har utsatts för (kanske lite som minnesterapin i den därna filmen), och skicka till en okänd postboxadress. En vecka senare kommer de blanka skivorna med posten, som dessutom förstörs efter en lyssning. Det kanske vore något för kampanjstrategerna på Itunes: Betala för garanterat okänd musik som försvinner från din hårddisk efter första lyssningen. ÿntligen ett hållbart argument för obeveklig DRM. Skivbolagen månde jubla.