Month: November 2004

Bekräftelse, reserverad tid.

Välkommen torsdag den 16 december till röntgendiagnostiska avdelningen, ingång 44

Nästnästa torsdag skall jag på undersökning:

Undersökningen tar cirka 1 timme. (…) Vid undersökningen ligger man på en brits och körs in i en tunnel som är 70 cm i diameter och 2 m lång. Tag gärna med Dig sällskap, och egen CD-skiva.

Frågan är given: Vilken cd-skiva vill man lyssna på när man ligger en timme i en drygt ansiktsvid magnet-tunnel? Skall man gå på den provokativa linjen, kanske något lättlyssnat, något med tradition och rötter eller någon slags framtidsmusik? OSA senast 15/12.

Szymborska och inspirationen

Wislawa Szymborska sade bra saker om inspiration när hon fick nobelpriset 1996.

Dags att följa upp förra årets inlägg om inspiration här och här.

Wislawa Szymborska heter min favoritnobelpristagare, kanske för att jag inte läst någon annan. Hon fick priset 1996 och höll då enligt tradition och hävd sedvanlig föreläsning, som kom att handla om “Poeten och Världen”. En bit in börjar hon:

Det finns, har alltid funnits och kommer alltid att finnas en sorts människor som drabbas av inspiration. Det är alla de som medvetet väljer sitt arbete och utför det med liv och lust, med fantasi. Det finns till exempel sådana läkare och pedagoger, det finns sådana trädgårdsmästare och hundra yrken till. För dem kan arbetet vara ett oupphörligt äventyr, där de hela tiden hittar nya utmaningar. Trots mödor och tillkortakommanden falnar aldrig deras nyfikenhet. Ur varje gåta som de har löst fladdrar det upp en hel svärm av nya frågor. Inspirationen – vad den nu är för någonting – uppstår ur ett ständigt “Jag vet inte”.

och efter en högst läsvärd fortsättning avslutar hon resonemanget:

Också poeten måste, om han är en riktig poet, ständigt säga till sig själv: “Jag vet inte”. I och med varje dikt försöker han att finna lösningen på gåtan, men så fort han har satt punkt blir han betänksam igen, han kommer underfund med att lösningen var av tillfällig natur, svaret var ingalunda uttömmande. Alltså gör han nya försök om och om igen, och med tiden samlar litteraturhistorikerna alla dessa bevis på hans missnöje med sig själv till en stor bunt och kallar den för hans “författarskap”…

Jag avhåller mig ifrån att försöka konkurrera i knivskarpa formuleringar eller välvägda cynismer åtminstone tills jag har mer liv bakom än framför mig.

Only in N.Y.C.

Ur Tonics program:

Ten years ago John Zorn composed the first 100 Masada tunes in a single year. From September to October of 2004 he composed an unprecedented 240 tunes in only two months, and the book continues to grow.

Hur skriver man tvåhundrafyrtio låtar på två månader? Jag förstår inte.

Hursomhelst så framförs delar av denna nya repertoar under Masada Mini Festival på Tonic i New York, 8-11 december. Spelar gör, förutom Zorn själv, bl.a. Ikue Mori, Dave Douglas och Marc Ribot.

Fan! I want to be a part of it, New York, New York…

Två fall och en lösning

Via Boing Boing:

Enligt denna artikel (registrering eller bugmenot nödvändig), så håller David Lee Roth, före detta sångare i Van Halen, på att byta jobb. Han tränar för att bli ambulansman, och förra veckan räddade han livet på en kvinna i Bronx, som hade fått en hjärtattack.

Linda Reissman, Roths handledare, säger att You would never know you were dealing with a rock-‘n’-roll guy. His commitment really is touching. He wants to help people.

Hurra för David Lee. Ett gott exempel för alla fd rockstjärnor som börjar närma sig de 50. När längtan blir för stor efter den tid som aldrig kommer tillbaka, när skivbolagets propsande efter greatest hits+2 nya blir för stora, kontakta närmaste akutklinik. Jag vet. Vi börjar med en snabbkurs i Kiruna för Joey och grabbarna så kan vi lösa både den och BB-krisen i en smäll.

Årets julklapp!?

Jag måste erkänna att jag dreglar lite när jag läser om denna fantastiskt feta cd-box med den hårt blåsande saxofon- och frijazzlegenden Albert Ayler. ÿtta skivor med totalt sju timmars musik, ytterligare två skivor med intervjuer samt en bok på över tvåhundra sidor. Säkert en massa märkliga och ofullständiga tagningar med dåligt ljud; men tänk att få höra en inspelning med Aylers kvartett från John Coltranes begravning. Mäktigt. Eller en “mytologisk höjdpunkt” som GP:s recensent skriver (endast i pappersversionen). Men jag vet inte. 1159 kr är kanske i överkant?

Update: Hör delar av intervjumaterialet här!

Ett besök från forntiden

Mr Music ringde till mig. Han skyndade sig att påpeka att han inte kom med något bindande prenumerationstvång och att han minsann fräschat upp sin musikblandning sedan sist (måste varit kring -91: London Beat, Snap, kanske någon G’n’R-ballad…) och att nu hade han ett specialerbjudande för oss 79:or – tre olika sorters för bara 49 kronor styck. Mr Music frågade om jag gillade “popochrock, ballader eller techno-disco”. Jag försökte låta så plågad och utsatt som möjligt när jag ljög och sade att jag inte gillar musik. Han insisterade på att jag skulle ge bort skivan till någon i släkten – eller kanske en vän? – i julklapp. Jag försökte låta så ärlig och osentimental som möjligt när jag svarade att jag inte har några vänner, och att jag inte firar jul av anledningar jag inte går in på så här i samtal med en okänd människa. Mr Music insåg till sist att jag var ett hopplöst fall, och vi lade på. Detta var en halvtimme sedan, men kroppen är fortfarande kall på ett sätt jag inte har känt sedan Bröderna Herreys unplugged-reunion. Jag är inte skrockfull, men jag är nästintill övertygad om att hade jag gett Mr Music lillfingret, hade han tagit hela handen, och jag hade fått börja om ifrån 1991.