Ljud man inte talar om

Jag vet inte om det är baksmällan eller en psychosis deluxe, men jag låg precis och lyssnade på Stina Nordenstams senaste skiva och tänkte att ingen annan musik kommer inifrån huvudet på samma sätt som hennes. Ja, inifrån mitt eget huvud alltså. Musik kommer för det mesta utifrån – den utgör ett rum som man kan välja att kliva in i om man hittar dörren. Men Stinas musik känns snarare som en luftbubbla i huvudet, en orkester estraderandes i magen, ett samvete på högeraxeln, jag vet inte. Jag tror det är baksmällan. Men:

ÿven om tankar tänkta i sinnesslött tillstånd, kände jag att det här kanske är anledningen till att det känns så märkligt att lyssna på Stina Nordenstam i sällskap. Ja, med andra alltså. Det vore lite som att sitta i ett rum med tre goda vänner (kanske spelandes bridge, vad vet jag) och få sina tankar projicerade med videokanon på väggen bakom. I technicolorskimmer. Som att som viktoriansk aristokrat kastas in i en finsk rökbastu. (…) [fyll på med dina egna träffsäkra metaforer].

Så tänkte jag att det borde ju finnas fler. Annan musik som är svårlyssnad i grupp. Och det gör det ju. Jag lyssnar sällan på Slayer, Schnittke eller Gunnar Fjeldseth Band i sällskap. Men det är ju för det mesta av rent praktiska orsaker. Man kan ju inte räkna med att alla ens vänner (som förövrigt kan vara fullständigt sunda i huvudet) diggar och trivs till norsk styrdansmusik. Men det här är nog någonting annat. Privat musik, som saknar en dimension så länge man inte får ha den för sig själv.

Kanske för att ge den ett större värde än de tvåhundra SEK man från början betalat. En skiva tryckt i tiotusen exemplar köpt på Rocks av en välfriserad idiot till expedit måste kanske behandlas med viss vördnad och omges med vissa ceremonier för att vinna relikstatus, precis som det massproducerade John Paul II-porträttet på hedersplatsen i vardagsrummet.

Kanske för att undvika hajpen. Ett sätt att ge Massan fuckfingret samtidigt som man nallar av deras feta gräddtårta.

Eller kanske för att Stinas musik estraderar från inifrån magen, och att lyssna på den inför kollegor och mostrar vore ungefär lika utlämnande som att ta av sig sitt skinn och dansa runt i sina ben.