Bekräftelse, reserverad tid.

Välkommen torsdag den 16 december till röntgendiagnostiska avdelningen, ingång 44

Nästnästa torsdag skall jag på undersökning:

Undersökningen tar cirka 1 timme. (…) Vid undersökningen ligger man på en brits och körs in i en tunnel som är 70 cm i diameter och 2 m lång. Tag gärna med Dig sällskap, och egen CD-skiva.

Frågan är given: Vilken cd-skiva vill man lyssna på när man ligger en timme i en drygt ansiktsvid magnet-tunnel? Skall man gå på den provokativa linjen, kanske något lättlyssnat, något med tradition och rötter eller någon slags framtidsmusik? OSA senast 15/12.

Szymborska och inspirationen

Wislawa Szymborska sade bra saker om inspiration när hon fick nobelpriset 1996.

Dags att följa upp förra årets inlägg om inspiration här och här.

Wislawa Szymborska heter min favoritnobelpristagare, kanske för att jag inte läst någon annan. Hon fick priset 1996 och höll då enligt tradition och hävd sedvanlig föreläsning, som kom att handla om “Poeten och Världen”. En bit in börjar hon:

Det finns, har alltid funnits och kommer alltid att finnas en sorts människor som drabbas av inspiration. Det är alla de som medvetet väljer sitt arbete och utför det med liv och lust, med fantasi. Det finns till exempel sådana läkare och pedagoger, det finns sådana trädgårdsmästare och hundra yrken till. För dem kan arbetet vara ett oupphörligt äventyr, där de hela tiden hittar nya utmaningar. Trots mödor och tillkortakommanden falnar aldrig deras nyfikenhet. Ur varje gåta som de har löst fladdrar det upp en hel svärm av nya frågor. Inspirationen – vad den nu är för någonting – uppstår ur ett ständigt “Jag vet inte”.

och efter en högst läsvärd fortsättning avslutar hon resonemanget:

Också poeten måste, om han är en riktig poet, ständigt säga till sig själv: “Jag vet inte”. I och med varje dikt försöker han att finna lösningen på gåtan, men så fort han har satt punkt blir han betänksam igen, han kommer underfund med att lösningen var av tillfällig natur, svaret var ingalunda uttömmande. Alltså gör han nya försök om och om igen, och med tiden samlar litteraturhistorikerna alla dessa bevis på hans missnöje med sig själv till en stor bunt och kallar den för hans “författarskap”…

Jag avhåller mig ifrån att försöka konkurrera i knivskarpa formuleringar eller välvägda cynismer åtminstone tills jag har mer liv bakom än framför mig.

Only in N.Y.C.

Ur Tonics program:

Ten years ago John Zorn composed the first 100 Masada tunes in a single year. From September to October of 2004 he composed an unprecedented 240 tunes in only two months, and the book continues to grow.

Hur skriver man tvåhundrafyrtio låtar på två månader? Jag förstår inte.

Hursomhelst så framförs delar av denna nya repertoar under Masada Mini Festival på Tonic i New York, 8-11 december. Spelar gör, förutom Zorn själv, bl.a. Ikue Mori, Dave Douglas och Marc Ribot.

Fan! I want to be a part of it, New York, New York…

Två fall och en lösning

Via Boing Boing:

Enligt denna artikel (registrering eller bugmenot nödvändig), så håller David Lee Roth, före detta sångare i Van Halen, på att byta jobb. Han tränar för att bli ambulansman, och förra veckan räddade han livet på en kvinna i Bronx, som hade fått en hjärtattack.

Linda Reissman, Roths handledare, säger att You would never know you were dealing with a rock-‘n’-roll guy. His commitment really is touching. He wants to help people.

Hurra för David Lee. Ett gott exempel för alla fd rockstjärnor som börjar närma sig de 50. När längtan blir för stor efter den tid som aldrig kommer tillbaka, när skivbolagets propsande efter greatest hits+2 nya blir för stora, kontakta närmaste akutklinik. Jag vet. Vi börjar med en snabbkurs i Kiruna för Joey och grabbarna så kan vi lösa både den och BB-krisen i en smäll.

Årets julklapp!?

Jag måste erkänna att jag dreglar lite när jag läser om denna fantastiskt feta cd-box med den hårt blåsande saxofon- och frijazzlegenden Albert Ayler. ÿtta skivor med totalt sju timmars musik, ytterligare två skivor med intervjuer samt en bok på över tvåhundra sidor. Säkert en massa märkliga och ofullständiga tagningar med dåligt ljud; men tänk att få höra en inspelning med Aylers kvartett från John Coltranes begravning. Mäktigt. Eller en “mytologisk höjdpunkt” som GP:s recensent skriver (endast i pappersversionen). Men jag vet inte. 1159 kr är kanske i överkant?

Update: Hör delar av intervjumaterialet här!

Ett besök från forntiden

Mr Music ringde till mig. Han skyndade sig att påpeka att han inte kom med något bindande prenumerationstvång och att han minsann fräschat upp sin musikblandning sedan sist (måste varit kring -91: London Beat, Snap, kanske någon G’n’R-ballad…) och att nu hade han ett specialerbjudande för oss 79:or – tre olika sorters för bara 49 kronor styck. Mr Music frågade om jag gillade “popochrock, ballader eller techno-disco”. Jag försökte låta så plågad och utsatt som möjligt när jag ljög och sade att jag inte gillar musik. Han insisterade på att jag skulle ge bort skivan till någon i släkten – eller kanske en vän? – i julklapp. Jag försökte låta så ärlig och osentimental som möjligt när jag svarade att jag inte har några vänner, och att jag inte firar jul av anledningar jag inte går in på så här i samtal med en okänd människa. Mr Music insåg till sist att jag var ett hopplöst fall, och vi lade på. Detta var en halvtimme sedan, men kroppen är fortfarande kall på ett sätt jag inte har känt sedan Bröderna Herreys unplugged-reunion. Jag är inte skrockfull, men jag är nästintill övertygad om att hade jag gett Mr Music lillfingret, hade han tagit hela handen, och jag hade fått börja om ifrån 1991.

Ljud man inte talar om

Jag vet inte om det är baksmällan eller en psychosis deluxe, men jag låg precis och lyssnade på Stina Nordenstams senaste skiva och tänkte att ingen annan musik kommer inifrån huvudet på samma sätt som hennes. Ja, inifrån mitt eget huvud alltså. Musik kommer för det mesta utifrån – den utgör ett rum som man kan välja att kliva in i om man hittar dörren. Men Stinas musik känns snarare som en luftbubbla i huvudet, en orkester estraderandes i magen, ett samvete på högeraxeln, jag vet inte. Jag tror det är baksmällan. Men:

ÿven om tankar tänkta i sinnesslött tillstånd, kände jag att det här kanske är anledningen till att det känns så märkligt att lyssna på Stina Nordenstam i sällskap. Ja, med andra alltså. Det vore lite som att sitta i ett rum med tre goda vänner (kanske spelandes bridge, vad vet jag) och få sina tankar projicerade med videokanon på väggen bakom. I technicolorskimmer. Som att som viktoriansk aristokrat kastas in i en finsk rökbastu. (…) [fyll på med dina egna träffsäkra metaforer].

Så tänkte jag att det borde ju finnas fler. Annan musik som är svårlyssnad i grupp. Och det gör det ju. Jag lyssnar sällan på Slayer, Schnittke eller Gunnar Fjeldseth Band i sällskap. Men det är ju för det mesta av rent praktiska orsaker. Man kan ju inte räkna med att alla ens vänner (som förövrigt kan vara fullständigt sunda i huvudet) diggar och trivs till norsk styrdansmusik. Men det här är nog någonting annat. Privat musik, som saknar en dimension så länge man inte får ha den för sig själv.

Kanske för att ge den ett större värde än de tvåhundra SEK man från början betalat. En skiva tryckt i tiotusen exemplar köpt på Rocks av en välfriserad idiot till expedit måste kanske behandlas med viss vördnad och omges med vissa ceremonier för att vinna relikstatus, precis som det massproducerade John Paul II-porträttet på hedersplatsen i vardagsrummet.

Kanske för att undvika hajpen. Ett sätt att ge Massan fuckfingret samtidigt som man nallar av deras feta gräddtårta.

Eller kanske för att Stinas musik estraderar från inifrån magen, och att lyssna på den inför kollegor och mostrar vore ungefär lika utlämnande som att ta av sig sitt skinn och dansa runt i sina ben.

Kiss-tävling

Herbie Hancock i intervju från 2002 publicerad på allaboutjazz.com:

AAJ: You’re touring at the end of this year with just an acoustic quartet. The music from the smaller group may be not as intense as the Directions in Music band?

HH: We’ll see how it evolves. We’re still kind of getting used to each other. But I’m not so focused on intensity from that kind of testosterone level that a lot of jazz is on. I think there’s been not only enough, but too much of that. It gets boring when you look out at the audience and you see that 90 percent of the people out there are males. It makes you wonder what’s happening, what’s missing. (… )

AAJ: It’s becoming a pissing contest all the time.

Höstskivtips…

Hösten är här och vi behöver nya skivor att dricka te och mysa till…

En av sommarens absoluta höjdpunkter för mig var Wilcos nya skiva “A Ghost is Born”. Nu verkar det som att den också kommer att bli årets höstskiva och förmodligen, så småningom, årets skiva överhuvudtaget för mig. Om ni ännu inte har inhandlat den så råder jag er alla att så fort som möjligt se över myntburken, flask- och burk-förrådet och andra pengagömmor, efter medel att göra det med.

Just nu sitter jag och lyssnar på en annan mycket trevlig skiva. Det är Howe Gelbs nya pianoskiva “Ogle Some Piano”. Howe Gelb har med sina band Giant Sand och Band of Blacky Ranchette gjort många underbara skivor med mys-pys-minimalist-country. Men på denna skiva spelar Howe piano och musiken är mestadels instrumental och i någon slags corny-jazz-folk-gengre.

Ha en bra och mysig höst!